Hatbloggen

Åfan, ska det här vara en nyhet?

Jul jul jävla jul!

Det finns få tider på året som jag hatar lika mycket som julen. Allt ska vara så otroligt uppstyrt, fint och duktigt. Alla familjer försöker täcka sina fönster med julpynt och låtsassnö så att ingen ska kunna se in på deras misär. Visst, det finns familjer som har det så där mysigt som de har det på lilla huset på prärien, men i många fall tror jag att den förväntade glädjen och myset slår över och förstör allt istället. Famlijemiddagar där alla ska dra upp allt gammalt skit om varann så fort dom får i sig några snapsar, (För man måste ju vara full på julafton och sill kräver att man dricker snaps.)  pappor som blir för fulla (det är nog oftast papporna) och visar sin kärlek till frun på det hårda sättet, barn som blir besvikna för att dom inte får julklapparna dom vill ha och mammor som med tårar i ögonen och blåmärken på armarna plockar undan efter julfesten. Men lik förbannat ska familjen på juldagen låtsas att allt är perfekt. Ungarna låtsas tycka om sina leksaker, pappan sover (för att han faktiskt är trött och behöver vila lite nu när han är ledig) och mamman drar skamset ner t-shirtärmen lite så att inte blåmärkena ska synas.
Nu har ju jag sån tur att jag aldrig sett en sån familj med egna ögon (förutom besvikelsen över julklapparna). Men bara vetskapen om att det finns sådana familjer får mig att hata julen lite extra.
Jo, jag vet att det inns familjer som har det så året om, men jag ville bara.. Äh, jag vet inte riktigt vad jag menar.

Hela eländet börjar nog en stund innan jul egentligen, kanske redan i oktober, eller när det nu är alla affärer ska börja julskylta. Det räcker med att affärerna får upp en jullampa så fylls varenda affär till bristningsgränsen med folk. Då är det inte vilket folk som helst, det är folk som alltid går för sakta och inte har en aning om vad dom vill ha. Alla dessa människor borde ha en smäll på käften och en kurs i hur man går i affärer. Det är ganska enkelt egentligen, man går in i affären tar det man ska ha, betalar och går ut. Vet man inte vet man inte vilken färg man passar bäst i eller vilken storlek man har ska man förbjudas att gå in i affärerna.
Till nästa jul ska jag köpa alla julklappar på nätet, då slipper jag alla människor.

Sen finns det människorna som envisas med julpynt. Jag har aldrig varit något stort fan av julpynt. Innan jag träffade Anna hade jag en julljusstake i köksfönstret som fungerade som fönsterlampa året om och en röd gris i trä som vaktade min dator. Mer än så behövdes inte. Jag kan inte riktigt förstå hur man kan köpa en massa glitter o grejer för flera tusen för att det sen ska ligga nedpackat i nån kartong i källaren elva månader om året. Det konstiga med jul är att alla blir smittade av "julstämningen". Det spelar ingen roll vem man är, till och med miljöaktivister är med och bidrar till denna enorma el-karusell. Enligt nån lista jag har sett så använder den normala familjen el för 140:- under jul, ta det då gånger alla hushåll som håller på med skiten så blir det en hel del och lägg då till all el som alla kommuner slösar när dom ska pynta hela stan med lampjävlar.
Jag slår vad om att det finns en hel del hjälporganisationer som skulle ha bra mycket mer nytta av pengarna än vattenfall (eller vilket elbolag man nu använder).

Men men, det är lätt att var arg och hatisk i februari. Jag vet ju att i december kommer jag att trängas bland folk, pynta gran och fönster, tända ett ljus varje söndag för att hylla Jesus födelse, äta enorma mängder mat på julafton, ge bort julklpappar som säkert någon kommer att bli besviken över och vakna upp ur julhypnosen i februari och tänka "nästa gång ska du få juljävel, nästa gång.."

Idag är jag inte irriterad på något särskilt. Eller jo, jag är alltid irriterad på något, man jag ska inte skriva om det just nu.

Jag har följt mina vänners debatt om fredagsunderhållningen på tv. Idol eller På spåret? Så därför tänkte jag visa ett litet klipp från båda så kanske det blir ett slut på den debatten.
Först Idol:


På spåret:


Gissa vad jag helst tittar på?

Fick mail för några dagar sen från en gammal vän som jag inte hört något från på flera år. Glatt tänker nog dom flesta, men det var ett jävla kedjebrev! Hur jävla kul är det att få kedjebrev med en massa jävla fånigt skit egentligen? Det är alltid nåt om att man ska skicka mailet vidare inom tio minuter så slår alla ens drömmar in eller att man träffar sin stora kärlek. Ju fler man skickar till desto snabbare slår ens önskan in. Yea right! Jag önskar varje gång att den som skickade kedjebrevet till mig ska bryta båda armarna så att den inte kan skicka fler kedjebrev till mig. Slår det in? Aldrig!
Det senaste brevet jag fick hadlade om att "Andy och John, MSN:s grundläggare håller på att steänga msn"
Redan på stavningen borde man ju märka att det är fejk, och sen att msn's "grundläggare" skulle få ut informationen till alla sina användare genom ett kedjebrev? Probably!
Jag svarade peronen som skickade kedjebrevet till mig med att om hon ens funderar på att skicka ett jävla kedjebrev till mig igen så ska jag skicka en brevbomb till henne.
Jag är så trött på alla gulliga katter/hundar/kaniner och alla om-du-skivkar-det-vidare-inom-tre-sekunder-slår-alla-dina-drömmar-in-mail att jag funderar på att byta mailadress och inte ge ut det till en enda jävel.
Jag hade facebook ett tag, men det var ju samma sak där: "gå med i vi-som-gillar-katter/hundar/kaniner/ugglor/jul/påsk/fjällen/finspång m.m." Jag pallade facebook i ungefär fjorton sekunder.
Jag gillar det jag gillar och behöver inte gå med i nån jävla klubb på facebook för det.

Kikade lite på TV nyss, det var det där Extreme Home Makeover. Shit i helvetet så menlöst program. Det är alltid nån stackars lipfamilj som har råkat ut för något töntigt. Självklart ska dom då få en villa för tio miljoner. Sen att deras grannar antagligen råkat ut för samma sak är inte så viktigt. Såg en gång ett avsnitt där dom byggde hus åt nån fattig familj mitt ute i skogen. Jättefint hus och så, men hur fan ska familjen ha råd att betala för all el och allt annat skit som dom släpat in i huset. Men familjen kanske gör det enda vettiga och säljer huset och flyttar till ett hus som passar dom bättre. Sen ska vi ju inte ens prata om alla jävla "specialrum" dom fixar med. Visst att femåringen tycker att det är jättefräckt med en rutchkana och flygsimulator inbyggda i sitt rum. Men hur häftigt är det när han blir 16 och ska ta hem sin första tjej? Ska dom hånglas i rutchkanan och spela tv-spel hela dagarna? Att flytta ut barnprylarna lär ju vara omöjligt om man inte river halva huset och då är dom ju tillbaka där dom började, med ett halvt hus. Den killen kommer att bli fett dumpad några gånger. Sen att huset för tio mille antagligen är byggt i en slum (förutom huset i skogen) gör ju inte saken bättre. Tio sekunder efter att filmteamet har lämnat huset kommer det troligtvis vara plundrat på allt (förutom rutchkanan och flygsimulatorn då).
Ett annat program som jag blir lite småirriterad på är "Du är vad du äter".
Vafan, vad är dealen med det egentligen?
En sönderopererad apa kommer och talar om för folk vad dom ska äta, och för att demonstrera hur fel dom äter lägger dom upp en hel veckas mat på ett bord och sprider ut fimpar över maten. Som att inte några hemlösa skulle behöva det bättre? Efter 4 veckor får alla som deltar en svacka. Givetvis är Anna fucking Skipper där och räddar/kommer på dom. Som avslutning väger deltagarna sig och då har Skipper på något magiskt sätt fått tag i den bantade mängden i ister eller nåt annat äckligt. Hur i helvete kan dom som deltar spela förvånade?
Hur vet jag allt det här då? Jo, jag ser på skiten.

Nu har även det lilla finska trollet (jag alltså) tagit sitt förnuft tillfånga och börjat skriva en blogg.
Jag kommer mest ta upp sånt jag irriterar mig på. Det finns mycket sånt. Men ibland skriva om saker jag tycker om.
Nu ska jag bara komma på hur jag ska börja.
Hej hopp.